frisörfobi

Dagens irritationsmoment är att frisören på Campus verkar ha bestämt sig för att ta lite extra semester, trots att de ska startar upp i vecka 32, dvs den här veckan. Av meddelandet som de har lämnat efter sig framgår det även att det ska gå bra att ringa och boka tid till den här veckan. Jävligt märkligt då att de inte svarar när man ringer och att det är totalnersläckt i lokalen när jag gick förbi där tidigare. Ett ganska banalt problem kan tyckas, det är bara att utnyttja sin makt som konsument och välja en annan producent som bättre uppfyller mina krav på produkten. Nu ska jag inte dribbla in mig själv i nationalekonomiska termer, men teorin om den fria marknaden är just det en teori.

Jag är väldigt skeptisk till frisörer och då framför allt lågprisalternativen. Ska jag betala flera hundra för att någon ska klippa håret på mig vill jag bli nöjd med resultatet. Det finns en trygghet i att återvända till samma frisör, man bygger upp en tillit. Jag har haft en del hemska upplevelser av frisörsalonger med konstiga lukter och kommunikationssvårigheter. En gång i min tidiga ungdom lämnade mamma mig och Jens på en salong inne i Karlskrona och när hon kom för att hämta oss möttes hon av två skitsura ungar. Vi hade försökt förmedla till frisörerna hur vi ville bli klippta, men dessa kunde uppenbarligen inte ett ord svenska. De bara nickade och sa "okej" till allt vi sa, tog fram hårtrimmen och lämnade bara ett par millimeter hår på hela huvudet, men behöll hela luggen. Vi såg med andra ord inte kloka ut och när vi kom hem tog mamma fram hårtrimmen och gjorde processen kort med "polackfrissorna".

Förutom att jag litar på Campusfrisören har de helt okej studentpriser (även om de har smyghöjt priset med 30 kr på tre år). För att hitta ett alternativ i samma prisklass får man söka sig till de där salongerna som har små söta prydnadssaker på spetsdukar och vars väggar pryds av bilder på snygga 80-talsfrisyrer. Om varningsklockorna inte ringer då så kommer de nog aldrig göra det.