En bussresa som jag inte glömmer

Robin Söderling, vilken kille.

Har varit på Stinas mycket trevliga 25 års fest i helgen. Festligheterna var förlagda till hennes föräldrarhem i skogen, eller Mulestad om det säger dig mer. Exakt var Mulestad ligger har jag svårt att redogöra för en utomstående, jag brukar säga att det ligger i Västervik/Vimmerby-trakten, vilket är ungefär lika korrekt som att säga att jag kommer från Karlshamn. Men nu har jag redan lyckats hamna på ett sidospår.

Hursomhelst, jag tänker inte fördjupa mig allt för mycket i själva festligheterna och kringarrangemanget (som inte kan få annat än allt beröm som finns, till och med vädret var det bästa tänkbara), för att den första meningen i det här inlägget ska få någon betydelse så bör man veta bakgrunden. Jag har alltså haft den trevligaste helgen på bra mycket länge och med en fantastisk bakfylla sätter jag mig på bussen för en 2,5 timmars resa hem till Växjö. Det är allmänt avslagen stämning i bussen, de flesta verkar inställda på att försöka sova sig igenom resan, till och med jag rapporteras ha slocknat en liten stund. De resterande 2 timmarna glor jag rakt ut i luften, med tom blick samt lätt öppen mun, som bara riktigt bakfulla och väldigt trötta människor kan göra.

Busschauffören lyssnar på sportradion med låg volym och jag lyckas höra GAIS-Malmö FF först bli 1-0 (mindre bra för Bajen som skulle åka ner under sträcket i händelse av GAIS-vinst) och 1-1 (vilket av ovan nämnda skäl givetvis var bättre). Matchen slutar 2-2 vilket jag, pågrund av den låga volymen på radion var lyckligt ovetande om.

Det är mot slutet av bussresan som det händer, mitt bland målplingandet från de allsvenska matcher går de hastigt och lustigt över till tennis av alla idrotter. Jag gillar tennis, men har aldrig utvecklat något större intresse. Killen framför mig pratar med sin flickvän, vilket gör att jag inte uppfattar riktigt vad som händer, men jag snappar upp att det är en svensk som spelar i franska öppna. Genom att tolka kroppspråket på killen snett framför mig, som troligen hade hört mer av förutsättningarna, framgår det genom hans framåtlutade kroppshållning och koncentration, att detta som håller på att hända är otroligt viktigt.

Tio sekunder senare går det uppför mig att det är Robin Söderling som möter Rafael Nadal, kungen av tennis, och han leder dessutom! han leder och har möjlighet att avgöra matchen! Killen snett framför kastar en blick över axeln och ser tre andra män i åldrarna 20-60 som sitter framåtlutade och fokuserade på att inte missa ett en ljuda av denna historiska radiosändning. Han ler och plötsligt uppstår en oförklarlig gemenskap bland oss för varandra okända män av tre olika generationer. Det är som om vi fyra bär på en hemlighet som ingen annan känner till.

Tennis är spelavbrottens sport (amerikanska sporter inte inräknade, de spelar i en helt egen division) och i ett av dessa, där Nadal förmodligen var tvungen att torka av sina biceps och rätta till hårbandet, sker det otänkbara. En ungjävel längre bak i bussen börjar att hysteriskt skrika, när Söderling är en boll från att vinna. Hade någon frågat mig just där, just då så skulle jag aldrig kunna tänka mig att skaffa egna barn. Jag ser paniken spridas bland mina nya "vänner" och vi lutar oss ännu längre fram för att ha en mikroskopisk chans att höra vad som händer. Men som genom ett mirakel slutar ungen tvärt och vi hör hur radiokommentatorn går upp i falsett, Söderling har besegrat världens bästa tennisspelare! Några segergester och en spontan mindre applåd senare är vi åter främlingar för varandra. Det är det här som är det vackra med idrott.