tillförsikt, ingen ångest

Efter helgens (fantastiska) bröllop tog jag den lilla nätta omvägen på 4 h inom Linköping för att hänga en dag med Stina innan sommarjobbets första arbetspass började. Det känns väldigt konstigt att konstatera att det var sista gången som jag var "på besök" i Linköping. Nästa gång jag är där så bor jag i staden. På sätt och vis så kommer jag att sakna det, men det har inte skett utan uppoffringar. Jag har missat mycket genom att prioritera tågresor till Linköping. Men jag har å andra sidan fått väldigt mycket tillbaka.

Resandet kommer ju dock inte att upphöra med en flytt, jag ska ju jobba 45 minuter från hemmet. För mycket förändringar är ju aldrig bra det heller. Hoppas att schemläggningsgudarna är med mig så att jag kan åtnjuta en ledig dag i veckan där jag slipper åka fram och tillbaka till Motala. Med all frigjord tid på helgerna (och faktumet att jag bara jobbar 50%) så finns det utrymme för ett extrajobb. Det är dags att börja knega på allvar nu.

Jag kommer att sakna studentlivets ostrukturerade tillvaro och mina privilegier som gräsänkling. Studentlivet är en fas som man går igenom, liksom tonåren och barndomen. Alla har sin charm och sin tid då det är dags att släppa taget. Man kanske kan klamra sig fast ett litet tag i någon av faserna men egentligen så skjuter man bara upp övergången till en senare fas.

I början hatade jag mitt gräsänklingsliv, sedan lärde jag mig att acceptera det och nu mot slutet har jag till och med börjat uppskatta det. Förmodligen har det ett direkt samband med att horisonten har närmat sig och frågetecken har rätats ut. Jag kommer likt förbannat att sakna möjligheten att tänka "äh, disken tar jag imon istället". Antar att det är en del av mitt nya vuxna sambo- och knegarliv att ta tag i de bitarna också.