21098

I lördags var det så dags, Honkens och min debut på distansen 21098 meter. Uppladdningen startade med sju timmars bussresa, många liter vatten och enorma mängder pastasallad. När vi äntligen kom fram fick bönderna orientera sig fram till hotellet medels karta.

Hotellet är en historia i sig. Ett nerlagt badhus som har varit måna om att bevara den genuina klordoften vid ingångens reception. Hotellet kör allmänt med devisen "what you see is what you get", bädda sängen, byta handdukar osv är ingenting de bryr sig om. Vill du veta var frukosten serveras så är det bäst att du frågar för ingen kommer att göra en ansats att förklara det för dig.

Korridorerna har dörrar på båda väggarna och du bör passa dig för att slå upp dörren hursomhelst, för korridoren är endast något bredare än dörrens bredd. Badrum finns i änden av korridoren och liknar... omklädningsrummen på ett badhus. Rummen är precis så breda att två sängar får plats, och då menar jag verkligen precis. Utöver det så hade vi cirka två kvadratmeter att ställa våra saker på, men har man sovit tillsammans i ett tvåmannatält behöver man inte bekymra sig för sånt.

Alla som har pratat med Honken den senaste månaden vet att han har gjort sitt bästa för att minska pressen på sig själv genom att berätta om hur dåligt tränad och förberedd han var för att springa ett halvmaraton. Man ska dock inte låta sig luras av kroppshyddan, någonstans långt därunder finns det ett hjärta som är van vid tuff ansträngning. Den som har spelat squash med honken vet, i början hade han knappt hållit i ett rack, men hann upp alla bollar och vann ändå.

Vi sprang ihop de första 4 kilometerna, då sänkte jag farten lite och såg den vita röven skumpa iväg i fjärran. Jag sänkte inte farten för att jag tyckte att tempot var övermäktigt, utan för att jag på förhand hade bestämt mig för en taktik som gick ut på att ta det väldigt lugnt första milen för att sedan öka farten successivt de sista 11 km in i mål. Jag trodde även att Honken skulle öka farten för tidigt och gå in i den berömda väggen och jag fick delvis rätt. Han ökade farten, men förstod inte bättre än att han undvek väggen. Hans sista km sprang han på strax över 3 minuter, vilket är mycket bra om man har i åtanke att han då hade 20 km i benen. Det är en ferrarimotor gömd i en volvo 740.

Jag följde min taktik och med tanke på att jag hela loppet låg över den puls jag haft på träning hade jag oförskämt mycket krafter kvar loppets andra hälft. Under loppets första hälft hade såväl tanter som monty python-imitatörer förnedrande sprungit förbi mig och dessa började jag beta av en efter en i min väg framåt i fältet. Tyvärr hade jag i mitt upplägg inte kalkylerat med två faktorer, att banan på sina ställen inte var bredare än tre meter samt att folk skulle börja gå mitt under loppet. Detta medförde att man stundtals fick slå sig fram för att kunna avancera framåt, tempot blev sönderryckt och många extra löpmeter tillkom i sicksackandet framåt. Det är en sak att springa själv runt växjösjön och en annan att springa tillsammans med 13500 andra.

För den som inte har förstått det i mitt raljerande över Honkens kroppsfigur så vann han den inbördes kampen oss emellan på 1h 56 min, 8 minuter senare spurtade jag i mål på ca 02:04:30. En kvart senare öppnade vi första ölen, vi sammanstrålade med den tillförordnade rektorn Clabbe Underbyxa, gick på casino och somnade 04.45. Men det är en annan historia.