jag och herr Baksida Lår

Min i det närmaste perversa fascination för långdistanslöpning håller såhär efter tre veckor fortfarande i sig. Jag har nu sprungit ungefär en sträcka motsvarande ett maratonlopp. Fast utslaget på 8 tillfällen under tre veckors tid. Nämnde jag att jag fysiskt börjar i lite lätt uppförsbacke?

20 år av systematiskt fuskande med stretch/rörlighetsträning börjar nu märkas. Mina gamla vän Baksida Lår är inte helt nöjda och har börjat protesterat mot det uthålliga och enformiga arbetet. Underlaget snömodd/is gör nog sitt, men om jag ska klara av min målsättning får jag nog lägga lite tid på att sträcka ut musklerna emellanåt.

Jag ska inte säga att jag ogillar träningen, den har faktiskt blivit det andningshål i vardagen som jag eftersträvat. Min stora skräck är dock att herr Baksida Lår ska strejka och vägra gå ut i arbete till nästa träningspass. Klarar jag av att ta tag i mig själv när han åter ger sitt medgivande? Efter de senaste årens konsekventa smitandet från allt vad fysträning heter gör det mig högst opålitlig i disciplinfrågor.