Världen i HD

Ni får ursäkta, det här med glasögon är stort för mig. Det är som om jag blivit upptagen i en hemlig förening, typ frimurarorder, fast för synskadade. Kicki vet.

Jag tycker fortfarande att det är roligt att lyfta upp glasögonen för att se hur dåligt jag ser utan dem. Måste se förbaskat roligt ut för en förbipassarande. Det första dygnet så irriterade jag enormt på dem, det kändes som att ha solglasögon på sig inomhus. Instinktivt ville jag ta av mig dem för att se bättre, knäppt jag vet. Om glasögon inte sitter på huvudet följer de sällan sin tänkta funktion.

Min värld har gått från mossig analog sändning på tjocktv, till High Definition på 70 tums LCD platt-tv. Men jag ser fortfarande på glasögonen istället för igenom dem. Jag har inte vant mig vid att periferiseendet inte är det samma, att man måste vrida på huvudet för att se åt sidan.

Att jag ens har kört bil och att jag klarat av att spela fotboll framstår nu som ett mysterium.

identiteten som medföljer brillorna gillar jag, i brist på verklig intelligens kan ett par glasögon duga som avledande manöver. Den lite töntigare sidan betonas och för att vara ärlig så passar den mig rätt bra, jag får kompensera den genom att sitta längst bak i föreläsningssalarna (vilket jag nu kan göra!). Killar med glasögon ses nog som lite fredligare än killar utan. Man slår ju liksom inte en kille med brillor, och killar med brillor är nog inte heller de som uppviglar bråk. Ska bli skönt att slippa gruffet på krogen.

När Stina ska kittlas och brottas så kan jag hädanefter avfärda attacken genom att med bror-duktig-röst skrika "akta mina glasögon". Det är bra, för att fortfarande referera till min skadade rygg (som varit bra i två år) har visat sig vara ganska verkningslöst ett tag nu....