bakrusig andlighet

Jag har varit medlem i svenska kyrkan sedan min konfirmation. När jag började tjäna mindre summor pengar och skulle betala tionde till kyrkan sa jag att jag skulle gå ur kyrkan, vilket är det mest naturliga att göra om man inte delar svenska kyrkans tro och värderingar. Det var sex år sedan.

Det är nämligen så att kyrkan är som ett abonnemang som man inte blir av med. Om man inte vill betala kyrkoskatt för det kommande året så måste man gå ur kyrkan in ett specifikt datum. Har man ändå betalt för ett år så vill man ju åtnjuta alla medlemsfördelar resonerar jag. Tiden går och lagom tills det är dags att gå ur så har jag glömt bort det igen.

Eftersom jag trots allt är medlem röstade jag i söndagens kyrkoval. Vid detta mitt första kyrkobesök för året var jag till råga på allt legendariskt bakfull efter att ha firat Saint Kitts and Nevis' nationaldag på Sivans natten innan. Det var även första gången jag besökte Teleborgskyrkan, som var mysigare än vad jag förväntat mig. Min slitna och bakrusiga uppenbarelse mötte en skinande glad och kärvänlig präst innan jag knappt hunnit innanför dörren. Prästen verkade så snäll att jag utan att tänka mig för sträckte fram handen och hälsade, trots att situationen inte direkt bjöd in till det. Det var lite skumt, som att skaka hand med en främling som man möter på gatan.

Det bjöds på kaffe (vilket min mage i dåvarande skick förbjöd mig att inmundiga) och det hade kanske varit trevligt att sitta och diskutera andlighet med religionsexperter. Kyrkan är faktiskt en ganska soft plats, tyst och med utrymme för eftertanke. Om det inte vore för det där med gud då.

Jag tror att jag och Magnus Betnér i stort delar samma syn på religion...