tankar som spårar ur på ett tåg (förlåt)

Fick mig en tankeställare idag när jag åkte tåg från Linköping till Växjö. Konduktören frågade vart jag skulle, jag fick totalt hjärnsläpp och fick fundera i, vad som för mig framstod som, en livstid, innan jag stammade fram "Alvesta". Huruvida jag blev överrumplad av frågan eller om jag faktiskt har kommit till en punkt där jag farit runt så mycket att min hjärna inte kan hålla isär resorna (och destinationerna) låter jag bli att analysera. Nu blir jag i Växjö i åtminstone en vecka innan det är dags för att packa väskan igen...

Som vanligt när jag åker tåg kan jag inte undkomma att betrakta mina medresenärer. Den här gången fastnade jag särskilt för en herre i övre 50-årsåldern som såg ut som en prydligare slöjdlärare (ni vet, rödrutig skjorta instoppad i illa sittande jeans, vita tubsockor och sandaler, en korrekt sidbena, ett väl ansat grått skägg samt förvånansvärt moderna glasögon). Det som sedan skedde föranledde mig att först känna en omedelbar avsky, följt av nyfikenhet och stilla beundran. Vår prydliga slöjdläraren tar upp en sliten näsduk i tyg (rutig, givetvis) och snyter sig upprepade gånger för att sedan knöla tillbaka den i fickan.

Det är inte ofta man ser näsdukar av denna typ numera, jag undrar när de egentligen blev omoderna. Någon måste ha kommit på att det troligen, av rent hygieniska skäl, inte är optimalt med en begagnad snortrasa liggandes i fickan. Vissa skulle nog kunna sträcka sig till att är ett äckligt fenomen.

Mina teorier om varför slöjdläraren föredrar näsdukar i tyg framför pappersvarianterna är många och långsökta. Det handlar kanske om att känslan av tyg överträffar den som papper (även det mjukaste Edet-papper) erbjuder, det kan vara av gammal vana eller så är det helt enkelt billigare än att ständigt köpa nya pappersnäsdukar om snoken rinner ofta. Detta förutsätter att man tvättar näsduken, för det måste man väl? Har man flera som man roterar på? Kan någon med bredare erfarenhet vänligen upplysa mig?

Jag tror dock att vår slöjdlärare är en engagerad person som har avlagt ett miljölöfte, en riktig miljökämpe på sitt egna lilla vis. Istället för att använda engångsservetter i papper, återanvänder han samma snortrasa som han använt sen 70-talet och på detta sätt har han nu sparat över ett ton i snorpapper. Vi bör alla följa hans exempel och investera i en rutig tygbit. När vi ändå håller på så kan vi byta tillbaka träskorna mot de plastiga (och anskrämliga) foppatofflorna. Allt i miljöns namn givetvis.