prestige

I samband med min konfirmation fick jag en klocka av mina föräldrar som jag sedan använde mer eller mindre varje dag under flera års tid.

Men när jag hade bott i Växjö i ungefär 3 dagar tog batteriet slut och som många av er vet är jag ganska duktig på att skjuta ut sådana bestyr. Så det dröjde några månader innan jag tog tag i det och lämnade in den hos urmakaren. När jag sedan fick tillbaka den visade det sig att min handled hade hunnit krympa så att klockan satt otroligt dåligt. Första månaderna som jag bodde hemifrån gick jag ner fyra kilo som jag fortfarande inte har gått upp fullt ut.

Vid det här laget hade jag vant mig vid att inte ha något armbandsur och när det ändå satt dåligt tyckte jag inte att det var någon poäng med det. Eftersom jag redan tidigare hade extremt smala handleder kändes det förnedrande att korta ner klockans länk. Här skulle det minsann styrketränas för att växa i klockan igen! Det var fyra år sen nu.

I förgår så fann jag klockan långt nere i en låda och mycket riktigt så hade jag fortfarande inte vuxit i den. Batteriet hade hunnit ta slut igen dessutom. Jag har ju inte direkt frekventerat på gymmet de senaste åren och lär inte göra det i framtiden heller. Därav insåg jag att det är lika bra att lägga ner prestigen, krypa till korset och lämna in klockan hos urmakaren.

Fast det svider ju lite ändå.