kalendersystem och tältsängar

Stina brukar kritisera mig för min oförmåga att planera saker i god tid innan de ska ske. I början blev jag provocerad av det, men nu har jag insett att det krävs en kompromiss för att vår gemensamma planering ska gå ihop. Vi har ett system där jag har en kalender som hon skriver in vilka helger vi ska träffas på. I gengäld så försöker hon att inte tjata för mycket på mig om datum alltför långt fram i tiden. Det funkar bra för mig.

I fredags när jag satt och skrev på min hemtenta så insåg jag plötsligt att det fanns en överhängande risk för att de här fyra lägenhetsväggarna i princip var det enda jag skulle se den kommande helgen. Därför åkte jag hem till Karlskrona, vilket överrumplade mina föräldrar en smula.

Det mest uppseendeväckande som hände i helgen var annars att Jens lyckades välta sin tältsäng upp och ner i sömnen (vi delade sovrum). Han hade väckt mig när han gått och lagt sig vilket resulterade i att jag hostade halva natten, så jag tyckte att det var rätt åt honom. Jag var dock för trött för att orka skratta åt honom. Men kul och lagom bisarrt var det.

Till helgen verkar det som om vi får finbesök från ett helt gäng gamla klasskamrater. Till och med Manne är välkommen att nyttja mitt golv som sovplats om han inte öppnar några fönster. Tydligen har det hela styrts upp via facebook, ett medium som jag inte äger tillträde till så jag fick reda på det hela ganska sent. Det jag försöker säga är att det inte är lätt att försöka styra upp sin tillvaro och planera saker när man är offer för en problematik på strukturell nivå. Man blir helt enkelt som man umgås, Stina hade planerat dylikt arrangemang flera veckor om inte månader i förväg. Inget fel i det, men det här funkar bra för mig.